#ettrikaresverige

”Jag växte upp med min mamma, min storasyster …

”Jag växte upp med min mamma, min storasyster och en väldigt frånvarande pappa med både spelmissbruk och alkoholmissbruk. Mamma kastade ut pappa och vi hade ingen kontakt på flera år. Efter en tid så träffade mamma en ny kille som inte var så bra heller. Han söp som bara den och drog med sig mamma ner i det träsket också. Mamma blev sjukskriven och på det kom en depression. Jag minns att hon mest låg hemma i soffan. Och oftast väldigt ledsen. Min syster flydde bort från hemmet och var med sina vänner. Jag var hemma och tog på mig mammas problem ensam. Man brukar säga att barn i en dysfunktionell familj ofta tar på sig olika roller. Clownen, tapetblomman, rebellen och hjälten. Jag var nog mest hjälten och rebellen tror jag. Jag kände så starkt att jag behövde ta hand om mamma. Få saker och ting att fungera där hemma. Vid 13 år började jag jobba för att kunna försörja mig. Mamma kunde ju inte det. När jag inte jobbade eller städade hemma var jag mycket ute med kompisar och flängde runt på nätterna.

Även om jag många gånger kände mig väldigt ensam så hade jag ändå stöd runt omkring mig. Min storasyster framförallt. Det var hon och jag. Hon förstod mig allra bäst och hade alltid alla svaren. Sedan hade jag en bästa kompis som också hade en pappa som var missbrukare. Vi fann mycket stöd hos varandra. Och sen mormor och morfar, min frizon. Hos dem kunde jag andas ut och hämta kraft. De hade ett lantställe som vi var mycket på. Det var så idylliskt att få komma ut dit. Vi fiskade och hade en båt. Det var raka motsatsen till att vara hemma och ta hand om mamma som var bakis.

Under min uppväxt hade jag aldrig någon kontakt med socialen. Min mormor och morfar tyckte inte att någon annan hade med ”vårt” att göra. Så här i efterhand hade det nog varit bra om någon utomstående funnits där. Någon som inte var en del av problemen. Någon professionell som kunde se på det utifrån. Som kunde sticka hål på vår bubbla. Någon som verkligen kunde prata om problemen. Inte sopa dom under mattan. Någon som Maskrosbarn.

Min första kontakt med Maskrosbarn tog jag tillsammans med min bästa vän som bodde mycket i fosterfamilj. En dag så sa hennes fostermamma, ”Tjejer jag har tänkt på en sak, ni borde gå till Maskrosbarn” Och vi gick dit. Till ett fredagsmys, och blev välkomnade med sådan värme. Vi fortsatte att gå varje fredag och sedan också i stödgrupp varje onsdag. Och efter det blev det läger. Lägren är det bästa jag gjort. Där hittade jag på något vis hem. Jag landade och förstod att jag inte var ensam. Att det finns många fler som jag och att det faktiskt kan bli bättre. Idag hjälper jag andra barn och unga som är i den situation jag var i att förstå just det. Att det blir bättre. För där och då kanske man inte tror det.

Idag mår jag bra och jag ser ljust på framtiden. Jag drömmer om en fin familj. En man, några barn, 3 barn vill jag nog ha. Stabilitet, glädje, kärlek och blå himmel. En blå himmel som jag nog inte hade haft förmågan att se lika lätt utan Maskrosbarn.

***
Rebecka arbetar som lägeradministratör på Maskrosbarn. Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer barn till föräldrar som har ett missbruk eller mår psykiskt dåligt. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra