#ettrikaresverige

ettrikaresverige

”Jag växte upp med en pappa som var alkoholist …

”Jag växte upp med en pappa som var alkoholist och psykiskt sjuk och en styvpappa som utsatte mig för psykisk misshandel. Ena veckan bodde jag hos pappa som drack, och nästa hos min mamma med en styvpappa som inte pratade med mig.

Jag utsattes under min uppväxt för sexuella övergrepp av en nära anhörig. Som en konsekvens av det jag var med om under min uppväxt utvecklade jag under tonåren självskadebeteende och fick en ätstörning. Det var en oerhört tuff period i livet.

Samtidigt så dansade jag på hög nivå, och i danssalen var det som om jag fick utlopp för allt. Där blev jag sedd och bekräftad. Dansen tillsammans med skolans trygga miljöer blev min räddning under uppväxten. Det hårda arbetet med dansen och skolan ledde till att jag efter gymnasiet fick leva min dröm, och studera och arbeta med dans utanför London i några år.

När jag kom hem till Sverige igen så började jag efter en tid studera på socionomprogrammet. Kort därefter så fick jag möjlighet att börja jobba som coach på Maskrosbarn. Sedan jobbade jag parallellt under hela min studietid och blev anställd efter examen. Idag arbetar jag i organisationen som projektledare och föreläsare.

Att få vara en vuxen person i våra ungdomars liv, och att kunna vara med och förändra. Att få vara en del av deras resor och se att allt blir bättre till slut. Att kunna använda mig av lärdomar och kunskaper från min egen uppväxt för att hjälpa någon annan. Det är det jag älskar med mitt jobb.”

***
Linn arbetar som projektledare och föreläsare på Maskrosbarn. Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer barn till föräldrar som har ett missbruk eller mår psykiskt dåligt. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

”Om min familj hittar mig så kommer de att …

”Om min familj hittar mig så kommer de att döda mig. Tanken finns alltid i bakhuvudet. Samtidigt så känner jag mig fri nu. Ingen hotar, slår, eller begränsar mig längre.
Jag lever under en ny identitet, i en ny stad. Promenerar nya gator och möter nya människor. Jag har inte kontakt med någon från mitt gamla liv.

I hela mitt liv har jag levt med hedersrelaterat våld, förtryck och svek. Jag fick inte gå ut, inte vara med i idrottslag eller gå till fritidsgården. Inte älska vem jag ville. När jag protesterade så blev det bara värre. Mer våld och fler begränsningar. Jag har varit inlagd på sjukhus fler än hundra gånger. Samtidigt lyssnade socialtjänsten hellre på min familj än på vad jag hade att berätta.

När mina föräldrar förstod att jag hade en svensk pojkvän så förvärrades allt. Jag giftes bort i ett annat land. Jag var för ung för att giftermålet skulle kunna bli bekräftat enligt lag, men gammal nog för att min släkt skulle betrakta det som giltigt. Min frihet gick helt förlorad.

När jag hittade TRIS så förändrades allt. Jag fick en skyddad identitet, och flyttade långt bort från våld och hot. Helt plötsligt fanns det några som förstod mig. Som lyssnade, och som trodde på mig. De trodde på mig så mycket att jag började tro på mig själv.

Jag hade toppbetyg från gymnasiet och kunde nog kommit in på vilket program jag ville, men hade aldrig kommit i kontakt med universiteten. TRIS visade mig vilka möjligheter som fanns. Övertygade mig om att jag skulle dit. Att jag hade en självklar plats där. Idag studerar jag dubbla utbildningar, till yrken där jag kommer att kunna vara med och påverka.

För några år sedan vågade jag inte drömma om frihet. Men tack vare TRIS vet jag bättre. Framtiden ligger i mina händer.”

***
För några år sedan kom kvinnan i texten i kontakt med Tjejers rätt i samhället. TRIS är en ideell förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, för allas rätt till ett liv i frihet. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

“En av flickorna som kommer till oss har blivit …

“En av flickorna som kommer till oss har blivit könsstympad och varit starkt kontrollerad sedan hon var barn. Hon har fått axla ett stort ansvar hemma och har en mycket begränsad fritid. Hon är alltid på plats under våra aktiviteter. Hos oss har hon en fristad. Här kan hon vara och uttrycka sig som hon vill. Hon är otroligt duktig på idrott. Om hon fick vara fri skulle hon kunna bli en stjärna.

Jag hade kontakt med en tjej under en lång tid som utsattes för psykiskt våld i hemmet. Till slut valde hon att lämna sin familj. Jag vet att hon inte hade gjort det utan stöd. Utan någon som uppmuntrade henne att orka lite till. Jag vet att det har gått bra för den här tjejen. Att hon mår bra idag. Det finns personer som kommer till oss i tusen bitar. Att få möjlighet att se samma personer få sitt eget sociala liv, börja plugga eller skaffa jobb. Det är det jag brinner för.

Utanförskap för mig är att inte få tillhöra. Att inte få bli en del av det samhälle som man lever i oberoende av vad anledningen till det är. Många av kvinnorna vi möter lever i dubbelt förtryck, de möter ett konstant svek från samhället och från sin omgivning.

Jag är stolt över att få arbeta med att förändra det. Det går bra för de personer vi träffar. De börjar ta hand om sig själva, tro på att de kan. Det är den vetskapen som gör att jag jobbar här. ”

***
My är idag verksamhetschef på Tjejers rätt i samhället. TRIS är en ideell förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, för allas rätt till ett liv i frihet. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

”Under hela min uppväxt levde jag ett dubbelliv

”Under hela min uppväxt levde jag ett dubbelliv. Mitt liv var en ständig normkonflikt där min familj hade förväntningar på mig och mina systrar som inte överensstämde med de förväntningarna som samhället hade på oss. Jag kom hit från Iran som åttaåring, och jag blev en av de flickorna som Sverige svek.

Vi fick kämpa för varje sak vi ville göra, mina systrar och jag. Det kunde vara så enkelt som att gå på bio eller fika på stan. Det var självklarheter vi bad om. Vi ville aldrig ha något storartat. Bara rätten att få välja själva, tänka fritt och bli kär i vem vi ville. Utan att behöva straffas för det. Det var en vansinnig period.

Min kompis giftes bort mot sin vilja som femtonåring. Det var fortfarande lagligt i Sverige då. Det var så fruktansvärt orättvist, och det var då jag bestämde mig. Ett antal år senare var jag med och ändrade den lagstiftningen. Det finns otroligt många yttringar i kulturer som hänvisas till tradition och religion. Som kränker mänskliga rättigheter och som bryter mot svensk lag. Det är sällan en ensam gärningsman som utövar hedersrelaterat våld och förtryck, utan ett helt nätverk. Som applåderar honom när han får sin heder upprättad.

För mig har målet alltid varit självklart. Svensk lag ska gälla alla. Inkludering för mig är att alla får möjlighet att utöva sina mänskliga förmågor. I varje diskussion jag går in i så tar jag med mig det. Jag lägger aldrig barns rättigheter på bordet att förhandla om. Det är viktigt för mig att vara tydlig med det när jag träffar föräldrar och myndighetspersoner. Det gör mig stolt att barn har en egen rättslig ställning i det här landet.

Det finns föräldrar som är beredda att döda sitt eget barn för att få sin heder upprättad i Sverige idag. Vi har skapat ett fysiskt rum i samhället som är fritt från hedersrelaterat våld och förtryck. Tjejerna som kommer hit och för första gången i livet får uppleva den friheten påminner mig om vad jag alltid har kämpat för. Jag önskar att jag kunde säga att vår kamp är över, att vi har vunnit nu. Men den är inte slut här. Den har bara börjat.”

***
Mariet är tillsammans med systrarna Talin och Sevana grundare av Tjejers rätt i samhället. TRIS är en ideell förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, för allas rätt till ett liv i frihet. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

”Fokus, fokus, fokus

”Fokus, fokus, fokus!”

Martin Lorentzon, grundare Spotify, om hur man bygger framgångsrika organisationer. Martin inspirerade oss när vi firade fem år av inkludering och fantastiska tillväxtresor. Tillsammans inkluderar vi flera! #ettrikaresverige

”Maria: Vi träffades första gången i september 2015″

”Maria: Vi träffades första gången i september 2015. Det var nervöst. Vi var många som satt runt bordet och jag visste inte vem av dem som var Vivi. Sen blev vi presenterade för varandra och började prata, och när Vivi sa att hon hade en svensk man så tänkte jag; ”men varför behöver hon mig?”.

Vivi: Åh. Men jo, jag behöver dig!

Maria: Ja, nu vet jag det såklart. Men min första tanke var ”varför behöver hon en svensk kompis när hon har en svensk man?”. Det tog mig ett tag att förstå att man behöver fler kontakter för att komma in i det svenska samhället. Och så har jag tänkt att om det var jag som flyttade till ett främmande land och min man kom från det landet, så hade jag velat ha egna vänner.

Vivi: Men jag förstår inte varför du behöver mig? Jag säger till min man; ”Maria pratar svenska, hon känner svenskar, hon bor här, hon har mycket kompisar och hon jobbar här. Varför vill hon träffa mig?”. Då säger min man att det är för att Maria tycker om mig.

Maria: Ja, det är så sant. Men jag tänker på det här med Kompis Sverige, jag tycker hela konceptet är så bra just för att man lär känna någon man aldrig skulle ha träffat annars. Och att man lägger ner tid på den relationen. Det är nog faktiskt inte så många andra man gör det med. Kollegor träffar man för att man arbetar med dem. Andra kompisar kanske mer av gammal vana. Men vi, jag och Vivi, vi har bestämt att vi vill träffas. För att vi tycker om varandra.”

***

Maria och Vivi har blivit vänner via Kompis Sverige, som matchar ihop och skapar möten mellan etablerade och nya svenskar. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera Invest om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

”Elias: Jag kom till Sverige för jag var tvungen att fly från kriget i Syrien.”

Elias: Jag kom till Sverige för jag var tvungen att fly från kriget i Syrien. Det var inte mitt val att flytta hit, jag hade inga alternativ. Men nu är jag här och jag vill vara en del av samhället. Jag vill inte stå utanför och titta på. Jag får trygghet här och därför vill jag ge tillbaka.

När jag hörde om en organisation som matchade ihop nya svenskar med etablerade ville jag få min egen svenska kompis. Jag ville lära mig hur svenskar tänker, om deras traditioner och kultur. Sen två år tillbaka är jag kompis med Mattis. Redan första gången jag träffade honom kände jag att vi klickade, och nu är Mattis en av mina bästa bästa vänner.

Mattis: Det är lika viktigt för mig att ha en vän från en annan kultur, fast på ett annat sätt. Det är genom möten med människor från andra kulturer jag växer. Det ger mig ett nytt perspektiv på min vardag och på världen runt omkring.

När jag fyllde trettio bjöd jag med Elias upp till Norrland, till min hemstad Härnösand. Det var så fint att få visa honom var jag kommer ifrån. Elias fick för första gången bada isvak, dansa bugg och åka pulka. Och så lagade han syriansk mat till alla gäster!

Elias: Jag älskar Härnösand. Där var alla jättesociala! Det var lite som i Syrien faktiskt. Om man saknade socker, salt eller något så gick man över till grannen och knackade på. Grannarna var ens vänner och de kom på middagarna. Det var klassiskt svenskt men påminde lite om den syrianska kulturen.

Mattis: Idag är vi vänner sen två år tillbaka. Och det här är bara början. Det är fantastiskt att ha fått en vän som idag är en av mina närmaste och att samtidigt få bidra till att folk känner sig välkomna hit till Sverige. För det är inte mitt hem, det är allas hem!

Elias: Det är jätteviktigt att ha en kompis från landet man bor i. Jag tror att jag inte skulle älska Sverige som nu, om det inte var för Mattis.

***
Elias och Mattis har blivit vänner via Kompis Sverige, som matchar ihop och skapar möten mellan etablerade och nya svenskar. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera Invest om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

”Jag stod där vid busshållplatsen efter en fest …”

”Jag stod där vid busshållplatsen efter en fest och tjejen som jag så gärna ville prata med stod bredvid mig. Nu hade hela kvällen gått och jag hade inte vågat ta steget. Det var av ren desperation som jag började sjunga låten Stand by me. Det var mitt sätt att uttrycka mig.

Vid 17 års ålder förstod jag att folk gillade när jag sjöng. Det var vid den där busshållplatsen som jag blev upptäckt för första gången, och blev inbjuden att sjunga i ett band. Jag insåg att hela jag var sång. När jag långt senare gick in i väggen var det musiken som räddade mig. Genom den jag kunde uttrycka mig, och det blev min räddning.

Idag jobbar jag som verksamhetsledare i musik på Passalen, med vår kör för barn och unga med funktionsvariation. Vi kallar kören för ”en kör för alla som känner sig unga”. Musiken är ett fantastiskt verktyg att använda för att människor ska känna sig inkluderade och bekväma. Och sträcka ut en hand till varandra utan att de ens hade tänkt det innan. Istället för att sträva efter perfektion så är våra förhållanden upp- och nervända. Hos oss är glädjen det centrala. Vi möts i det mänskliga, inte i det perfekta.

Innan jag började jobba på Passalen hade musiken alltid inneburit ett artisteri förknippat med prestationsångest. Men på Passalen finns ingen prestationsångest. Musiker som kommer hit blir befriade från den. Hos oss finns istället en kultur av att alltid göra sitt bästa och att det är tillräckligt. ”När jag kommer in genom dörren är jag perfekt, helt enkelt för att jag vill vara med.”

I vårt land finns en aktiv segregering. Det finns ett samhälle och ett ”särhälle”. Vi har särskolor, särgymnasium, särgrupper och särklasser. Jag tror att den här uppdelningen bara skapar offerkoftor, och istället vill jag bygga broar. Men ibland behöver vi först segregera för att kunna integrera. På Passalen kallar vi mötesplatsen som ligger mellan normvärlden och särvärlden för den Integrerade arenan. Tänk tillexempel en brygga där seglare möts genom en seglingsaktivitet. Eller en scen där musiker möts genom sitt artisteri. Det är dessa integrerade arenor vi aktivt måste bygga för att få ett mer integrerat samhälle!”

***

Göran är verksamhetsledare i musik på Passalen, en organisation som skapar ett aktivt och meningsfullt liv för unga med funktionsvariation. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera Invest om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra. Fotograf: Ia Kjellsdotter

Läs mer om ettrikaresverige