”Jag växte upp med min mamma, min storasyster …

”Jag växte upp med min mamma, min storasyster och en väldigt frånvarande pappa med både spelmissbruk och alkoholmissbruk. Mamma kastade ut pappa och vi hade ingen kontakt på flera år. Efter en tid så träffade mamma en ny kille som inte var så bra heller. Han söp som bara den och drog med sig mamma ner i det träsket också. Mamma blev sjukskriven och på det kom en depression. Jag minns att hon mest låg hemma i soffan. Och oftast väldigt ledsen. Min syster flydde bort från hemmet och var med sina vänner. Jag var hemma och tog på mig mammas problem ensam. Man brukar säga att barn i en dysfunktionell familj ofta tar på sig olika roller. Clownen, tapetblomman, rebellen och hjälten. Jag var nog mest hjälten och rebellen tror jag. Jag kände så starkt att jag behövde ta hand om mamma. Få saker och ting att fungera där hemma. Vid 13 år började jag jobba för att kunna försörja mig. Mamma kunde ju inte det. När jag inte jobbade eller städade hemma var jag mycket ute med kompisar och flängde runt på nätterna.

Även om jag många gånger kände mig väldigt ensam så hade jag ändå stöd runt omkring mig. Min storasyster framförallt. Det var hon och jag. Hon förstod mig allra bäst och hade alltid alla svaren. Sedan hade jag en bästa kompis som också hade en pappa som var missbrukare. Vi fann mycket stöd hos varandra. Och sen mormor och morfar, min frizon. Hos dem kunde jag andas ut och hämta kraft. De hade ett lantställe som vi var mycket på. Det var så idylliskt att få komma ut dit. Vi fiskade och hade en båt. Det var raka motsatsen till att vara hemma och ta hand om mamma som var bakis.

Under min uppväxt hade jag aldrig någon kontakt med socialen. Min mormor och morfar tyckte inte att någon annan hade med ”vårt” att göra. Så här i efterhand hade det nog varit bra om någon utomstående funnits där. Någon som inte var en del av problemen. Någon professionell som kunde se på det utifrån. Som kunde sticka hål på vår bubbla. Någon som verkligen kunde prata om problemen. Inte sopa dom under mattan. Någon som Maskrosbarn.

Min första kontakt med Maskrosbarn tog jag tillsammans med min bästa vän som bodde mycket i fosterfamilj. En dag så sa hennes fostermamma, ”Tjejer jag har tänkt på en sak, ni borde gå till Maskrosbarn” Och vi gick dit. Till ett fredagsmys, och blev välkomnade med sådan värme. Vi fortsatte att gå varje fredag och sedan också i stödgrupp varje onsdag. Och efter det blev det läger. Lägren är det bästa jag gjort. Där hittade jag på något vis hem. Jag landade och förstod att jag inte var ensam. Att det finns många fler som jag och att det faktiskt kan bli bättre. Idag hjälper jag andra barn och unga som är i den situation jag var i att förstå just det. Att det blir bättre. För där och då kanske man inte tror det.

Idag mår jag bra och jag ser ljust på framtiden. Jag drömmer om en fin familj. En man, några barn, 3 barn vill jag nog ha. Stabilitet, glädje, kärlek och blå himmel. En blå himmel som jag nog inte hade haft förmågan att se lika lätt utan Maskrosbarn.

***
Rebecka arbetar som lägeradministratör på Maskrosbarn. Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer barn till föräldrar som har ett missbruk eller mår psykiskt dåligt. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra

Mer att läsa

”En bostad är en mänsklig rättighet

”En bostad är en mänsklig rättighet. Alla har rätt att ha ett hem. Det är så otroligt grundläggande. Vi har en obalans i samhället där många av oss har så mycket medan andra blir utan det mest grundläggande, ett hem, en trygghet. En orättvisa som jag går i gång på och som driver mig i mitt arbete med Bostad Först.

Många av de som flyttar in i en lägenhet via Bostad Först har stora svårigheter att få ihop livet. De finns ofta både missbruk, psykisk ohälsa, instabilt nätverk och långvarig hemlöshet med i bilden. Det kommer kanske alltid vara lite rörigt kring dessa personer. Men det borde inte betyda att man inte har rätt att bo. Kan vi med vårt stöd hjälpa dem så de kan bo bra och bo kvar, få en trygg punkt och ett hem att utgå ifrån – då har vi kommit en bra bit på väg mot ett lite mänskligare samhälle.

Har man hamnat snett behöver man stöd att hitta sin egen drivkraft, hitta sitt värde. Många av de som kommer till oss är ensamma och har få erfarenheter av att lyckas. Många gånger har man inte bott på väldigt länge. Mycket har hänt under tiden man varit hemlös. För många är det därför ett stort steg att flytta in någonstans, anpassa sig och framförallt att smälta in. Sticker man ut får man ögonen på sig. Därför handlar mycket av vårt arbete om att jobba med just de sakerna. Du får göra ”så” men hur blir det i din kontakt med dina grannar? Vi kan inte bestämma över någon, men vi kan få den personen att reflektera över hur den beter sig, vilka val den gör och vad de valen får för konsekvenser. Du kanske inte vill sluta missbruka, men hur missbrukar du utan att det äventyrar ditt boende, till exempel skrämmer dina grannar eller missa att betala hyran? Där kan vi coacha en person att hitta sätt att skadereducera och hitta en balans i tillvaron.

Syftet med Bostad Först är att deltagarna ska kunna bo bra och bo kvar. En annan grundsten i modellen är att inte sätta alla med samma problem i samma hus och den tanken gillar jag. Jag tror på mångfald. Jag tror att vi alla mår bra av att ha alla möjliga människor omkring oss. Jag tror inte på att människor med ”såna” problem ska bo här och andra där. Jag vill ha ett samhälle som är varierat och spritt. Min, och Stadsmissionens, vision är att Bostad Först ska finnas i alla landets kommuner. Det är en evidensbaserad metod och vi ser att det fungerar i praktiken! Jag vill få det att funka så det kan bli stort!”

***
Pernilla arbetar på Stockholms Stadsmission som verksamhetschef för Bostad Först. Bostad Först erbjuder personer i hemlöshet ett boende i egen lägenhet som kombinerar eget ansvar med stöd i form av coaching. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

Mer att läsa

Glad midsommar önskar vi tillsammans med Kompis …

Glad midsommar önskar vi tillsammans med Kompis Sverige! 🌸 #ettrikaresverige

Kompis Sverige

Vi önskar alla våra kompisar och samarbeteskommuner en oerhört trevlig midsommar! ☀️🍓🎂

I dagens Metro Sverige kan ni läsa om våra kompisar Nour och Sofies midsommar som de firade tillsammans med sina familjer förra året. Nour om midsommarfirandet: ”Som att befinna sig i en film”

För att bli kompis själv: www.kompissverige.se

Mer att läsa

Inkluderas VD & Grundare, Golnaz Hashemzadeh Bonde …

Inkluderas VD & Grundare, Golnaz Hashemzadeh Bonde talar om förändring, vår längtan efter meningsfullhet och drömmen om #ettrikaresverige i podcasten Corporate Unplugged.

Lyssna och låt dig inspireras!

Mer att läsa

”Idrott Utan Gränser är ett fantastiskt …

”Idrott Utan Gränser är ett fantastiskt initiativ, vi vet att de pengar vi stöttar med går direkt till verksamheterna och det är viktigt för oss. Vi har tidigare stöttat barn och unga i olika former men nu når vi ut bredare och till fler barn och unga i kommunen. IUG bidrar till integration och ger fler barn och unga möjlighet att röra på sig. Tidigare har det varit en kostnadsfråga om man har råd att idrotta i Södertälje, nu får fler barn chansen.”

***
Stefan Hollmark är koncernchef på Telge och satt i publiken under Idrott Utan Gränser Södertälje danscup i slutet av maj. Idrott utan gränser grundades av Admir Lukacevic 2004 med målet att ge fler barn och ungdomar möjligheten att forma sin framtid.

Mer att läsa

”Jag träffade Admir för fem-sex år sedan

”Jag träffade Admir för fem-sex år sedan. Han kom fram och presenterade sig och jag kände direkt att jäklar, vilken passion. Vilken bra idé. Det finns så otroligt många sätt att hjälpa till på, men jag tror att idrott är ett effektivt sätt.” – Karl-Johan Persson, VD H&M

**
H&M:s VD Karl-Johan Persson deltog som jurymedlem under Idrott Utan Gränser Södertäljes danscup i slutet av maj. Admir Lukacevic grundade Idrott utan gränser 2004 med målet att ge fler barn och ungdomar möjligheten att forma sin framtid.

Mer att läsa

”Jag växte upp med en pappa som var alkoholist …

”Jag växte upp med en pappa som var alkoholist och psykiskt sjuk och en styvpappa som utsatte mig för psykisk misshandel. Ena veckan bodde jag hos pappa som drack, och nästa hos min mamma med en styvpappa som inte pratade med mig.

Jag utsattes under min uppväxt för sexuella övergrepp av en nära anhörig. Som en konsekvens av det jag var med om under min uppväxt utvecklade jag under tonåren självskadebeteende och fick en ätstörning. Det var en oerhört tuff period i livet.

Samtidigt så dansade jag på hög nivå, och i danssalen var det som om jag fick utlopp för allt. Där blev jag sedd och bekräftad. Dansen tillsammans med skolans trygga miljöer blev min räddning under uppväxten. Det hårda arbetet med dansen och skolan ledde till att jag efter gymnasiet fick leva min dröm, och studera och arbeta med dans utanför London i några år.

När jag kom hem till Sverige igen så började jag efter en tid studera på socionomprogrammet. Kort därefter så fick jag möjlighet att börja jobba som coach på Maskrosbarn. Sedan jobbade jag parallellt under hela min studietid och blev anställd efter examen. Idag arbetar jag i organisationen som projektledare och föreläsare.

Att få vara en vuxen person i våra ungdomars liv, och att kunna vara med och förändra. Att få vara en del av deras resor och se att allt blir bättre till slut. Att kunna använda mig av lärdomar och kunskaper från min egen uppväxt för att hjälpa någon annan. Det är det jag älskar med mitt jobb.”

***
Linn arbetar som projektledare och föreläsare på Maskrosbarn. Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer barn till föräldrar som har ett missbruk eller mår psykiskt dåligt. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

Mer att läsa

”Om min familj hittar mig så kommer de att …

”Om min familj hittar mig så kommer de att döda mig. Tanken finns alltid i bakhuvudet. Samtidigt så känner jag mig fri nu. Ingen hotar, slår, eller begränsar mig längre.
Jag lever under en ny identitet, i en ny stad. Promenerar nya gator och möter nya människor. Jag har inte kontakt med någon från mitt gamla liv.

I hela mitt liv har jag levt med hedersrelaterat våld, förtryck och svek. Jag fick inte gå ut, inte vara med i idrottslag eller gå till fritidsgården. Inte älska vem jag ville. När jag protesterade så blev det bara värre. Mer våld och fler begränsningar. Jag har varit inlagd på sjukhus fler än hundra gånger. Samtidigt lyssnade socialtjänsten hellre på min familj än på vad jag hade att berätta.

När mina föräldrar förstod att jag hade en svensk pojkvän så förvärrades allt. Jag giftes bort i ett annat land. Jag var för ung för att giftermålet skulle kunna bli bekräftat enligt lag, men gammal nog för att min släkt skulle betrakta det som giltigt. Min frihet gick helt förlorad.

När jag hittade TRIS så förändrades allt. Jag fick en skyddad identitet, och flyttade långt bort från våld och hot. Helt plötsligt fanns det några som förstod mig. Som lyssnade, och som trodde på mig. De trodde på mig så mycket att jag började tro på mig själv.

Jag hade toppbetyg från gymnasiet och kunde nog kommit in på vilket program jag ville, men hade aldrig kommit i kontakt med universiteten. TRIS visade mig vilka möjligheter som fanns. Övertygade mig om att jag skulle dit. Att jag hade en självklar plats där. Idag studerar jag dubbla utbildningar, till yrken där jag kommer att kunna vara med och påverka.

För några år sedan vågade jag inte drömma om frihet. Men tack vare TRIS vet jag bättre. Framtiden ligger i mina händer.”

***
För några år sedan kom kvinnan i texten i kontakt med Tjejers rätt i samhället. TRIS är en ideell förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, för allas rätt till ett liv i frihet. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

Mer att läsa

“En av flickorna som kommer till oss har blivit …

“En av flickorna som kommer till oss har blivit könsstympad och varit starkt kontrollerad sedan hon var barn. Hon har fått axla ett stort ansvar hemma och har en mycket begränsad fritid. Hon är alltid på plats under våra aktiviteter. Hos oss har hon en fristad. Här kan hon vara och uttrycka sig som hon vill. Hon är otroligt duktig på idrott. Om hon fick vara fri skulle hon kunna bli en stjärna.

Jag hade kontakt med en tjej under en lång tid som utsattes för psykiskt våld i hemmet. Till slut valde hon att lämna sin familj. Jag vet att hon inte hade gjort det utan stöd. Utan någon som uppmuntrade henne att orka lite till. Jag vet att det har gått bra för den här tjejen. Att hon mår bra idag. Det finns personer som kommer till oss i tusen bitar. Att få möjlighet att se samma personer få sitt eget sociala liv, börja plugga eller skaffa jobb. Det är det jag brinner för.

Utanförskap för mig är att inte få tillhöra. Att inte få bli en del av det samhälle som man lever i oberoende av vad anledningen till det är. Många av kvinnorna vi möter lever i dubbelt förtryck, de möter ett konstant svek från samhället och från sin omgivning.

Jag är stolt över att få arbeta med att förändra det. Det går bra för de personer vi träffar. De börjar ta hand om sig själva, tro på att de kan. Det är den vetskapen som gör att jag jobbar här. ”

***
My är idag verksamhetschef på Tjejers rätt i samhället. TRIS är en ideell förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, för allas rätt till ett liv i frihet. Under #ettrikaresverige berättar vi på Inkludera om de människor vi samarbetar med och om hur de jobbar för att inkludera andra.

Mer att läsa